Tre berättelser ur Karunas newsletter 4 oktober 2010

Karunaprabhas historia

Karuna är som en bro

”Jag vill hjälpa dem som har en liknande bakgrund som jag …. flickor som liksom jag kommer från fattiga familjer …och som kan hjälpa andra fattiga människor”.

Så uttrycker sig Karunaprabha, som lyft sig själv ur mycket fattiga förhållanden, utbildat sig till läkare och idag hjälper andra utsatta flickor i Punes slum

Karunaprabha leder idag Chaitanya Vishrantwadi Girls´Empowerment Projekt, som mellan åren 2009 och 2011 beviljats ett stöd av Karuna på £30 000 (ca 321 000 kronor).
Projektet syftar till att bygga upp självförtroendet hos ca 1 200 halv-illiterata och arbetslösa flickor från slummen i Pune, Maharashtra.
Programmet ger träning i sociala färdigheter, hälsovård och näringslära samt yrkesutbildning. Idag förtjänar flera flickor sitt uppehälle som sömmerskor. Genom kontakten med Karuna omfattar projektet idag också uppmärksamhet på och åtgärder mot sexuellt utnyttjande.

Karunaprabhas historia ser i korthet ut så här:

Hon växte upp i en by som en av sex syskon. När hon var åtta år gammal dog hennes mor. Då fadern inte kunde ta hand om barnen splittrades de på flera olika hem inom familjen. Karunaprabaha sändes till en avlägsen kusin som snarast använde henne som hemhjälp. Hon var ofta hungrig och blev ofta slagen och på grund av sitt hemarbete kom hon ofta för sent till skolan. En lärare upptäckte hennes belägenhet och sände henne och hennes systrar till ett skolinternat.

På grund av att hon var dalit kunde hon få ett statligt ekonomiskt stöd som möjliggjorde skolgång. Med tiden kunde hon söka sig till läkarutbildningen på en högskola.

Efter sin läkarexamen 1985 drev hon en liten klinik i Vishrantwadi, ett slumdistrikt i Pune. Flickor från det närliggande Karuna elevhem kom till hennes mottagning, många med en bakgrund som var t o m var värre än hennes egen. Inspirerad av kontakten med flickorna började Karunaprabha arbeta ideellt för Dalit women´s organisation, som ekonomiskt stötts av Karuna sedan 1980 med syftet att förbättra hälsan och skolgången bland dalit-kvinnor i slummen.

Karunaprabha har med tiden blivit alltmer involverad i Karunas arbete och hjälpt till att etablera ett medicinskt centrum. Hon har gått ner på deltid som läkare för sin egen klinik och dämed avsevärt sänkt sin egen lön. Men som hon säger:

”Det tog mig sex år att ge upp min status som läkare men nu är jag säker. Det finns många läkare men inte så många som kan göra den här typen av arbete”.

Yashosagars historia

Vi är också människor, varför behandlar de oss så här?

”Kastväsendet förstör livet för miljoner människor i Indien. Ändå kan man se att begreppet bara existerar i människornas föreställningsvärld. Buddhismen har gett daliterna en ny identitet och befriad dem från den katastrof som kastväsendet utgör. Och med en ny identitet kan de bidra med värdefulla insatser för samhället.”

Så uttrycker sig Yashosagar, som lett en organisation bestående av 250 socialarbetare, till största delen daliter, som hittills kunnat hjälpa 20 000 biståndstagare. 70 procent av kostnaderna har Karuna stått för genom donationer. Resten har skjutits till av indiska staten.

Yashosagars historia ser i korthet ut så här:

Yashosagar växte upp i skriande misär, enda barnet i en familj där den alkoholiserade fadern bröt samman sedan man funnit hans systers södertrasade kropp på ett järnvägsspår. Pappan blev förd till sjukhus men avvek därifrån och tros nu leva på gatan.
Fadern tvingade sin hustru Chandrabhaga att arbeta för en återvinninsindustri där hon fått plocka glasskärvor från ett löpande band. Hon skadade ständigt händerna och har fått ett finger helt förstört. För detta arbete har hon fått 6 rupies per dag (ca 36 öre).

Yashosagar delade ett enrums hus byggt av gräs med sin mor. Många av deras grannar tjänade sitt uppehålle med att samla avfall av olika slag medan modern kämpade för att ge Yashosagar en utbildning.

Yashosagar minns hur modern berättat om hur hon som ung dalitkvinna tvingades hämta vatten nedströms floden sedan övriga bybor utförde sina behov och tvättade sina djur högre upp i floden. Hon frågade markägaren varför daliterna, som ju också är människor, blev behandlade på detta sätt..

Skolgången blev besvärlig för Yashosagar. Som dalit blev han anklagad för allt bråk som uppstod på skolan och för att smutsa ner de högre kasterna.
När han var 14 år gammal kom han i kontakt med ett buddhistiskt centrum och förvånades över den vänliga atmosfären där och känslan av omhändertagande. Han förstod att buddhismen är en religion som ger fattiga människor hopp och som förkastar kastsystemet.
Yashosagar började ta ansvar inte bara för sig själv utan också för andra och blev med tiden föreståndare för ett elevhem som understöddes av Karuna.
”Den bild ni har i Väst av Indien är av ett snabbt växande land, som idag har stora, internationella företag, kommenterar han.

”I det verkliga Indien, där Karuna arbetar, kämpar folk fortfarande för mat, utbildning, för allt. Karuna är i en unik position eftersom man arbetar direkt genom människor från dalitgruppen. Det handlar inte bara om förbättrade färdigheter hos daliterna utan också om den självkänsla som uppstår när vi får axla ett eget större ansvar.”

Maitreyanaths historia

Vad jag är idag beror på dig

”Att så klart se hur en människas liv har förändrats som ett resultat av vårt sociala arbete för Karuna ger mig den största tillfredsställelse.”

Det säger Meitreyanath, som varit föreståndare för ett elevhem i Lohagaon. Hemmet har öppnat sina portar för elever på landsbygden med låg utbildning och som ofta varit utsatta för diskriminering på grund av kastsystemet.
Meitreyanath kan berätta om elever som gått från en tröstlös tillvaro till en ljus framtid. En sådan historia handlar om Siddharth som kom till hemmet med mycket låg utbildning och låga betyg. Tack vare den uppmuntran han fick förbättrade han sina betyg och kunde utbildade sig inom it. Han har som vuxen drivit ett eget dataföretag och är idag marknadschef för ett matoljebolag.
Vad jag är idag beror på Karuna, säger Siddharth själv om sin karriär.

På detta elevhem (liksom på andra hem och skolor som Karuna driver) är dr Bhimrao Ambedkar en symbol för hopp. Han har lärt ut att kasttillhörighet bara är en mental föreställning och att ubildning kan leda till befrielse. Trots att Ambedkar föddes som dalit fick han en högklassig utbildning, vilken han använde till att reformera samhället. Hans exempel fungerar som inspirationskälla än idag.

Maitareyanaths historia ser i korthet ut så här:

Meitreyanath föddes i Pune 1960 i en dalitfamilj som konvereterat till buddhismen för att komma undan det hinduiska kastsystemet . Vid en ålder av 15 fick han assistera vid buddhistiska ceremonier. Därigenom kom han i kontakt med de problem som daliterna hade att kämpa emot. Många av dem var tiggare eftersom de inte hade någon utbildning. De hade inget arbete och inga pengar för att försörja sig själv och sina familjer.

Under några år arbetade Maitryanath i en skola med enklare göromål. Där upptäckte man att han hade en vacker handstil och han fick därför övergå till att utföra kontorsarbeten. Så småningom erbjöds han att bra arbete för ett elbolag, men kände att han i stället ville arbeta med något som var till nytta för hans egen grupp. När Karuna öppnade sitt första elevhem i Lohagaon sökte han därför och fick jobbet som vaktmästare. Av en inkomst på £10 (ca 107 kr) per månad fick han då hjälpa sin mamma, pensionerade far och två systrar ekonomiskt.

Elevhemmet i Lohagaon är bara ett av Karunas många hem för unga pojkar och flickor. En beräkning visar att ca 21 000 unga människor fått hjälp genom Karunas elevhem under de senaste 30 åren.